Inte att det gör ont och allt sånt. Visst, sparkarna är inte alltid sköna. Att känna att huvudet tränger ner och att det hugger i nedre delen av magen skrattar man inte alltid åt men jag visste ju va jag satte mej i för sits. När Alexi vill bli buren och jag får neka henne för att jag redan har så ont på eftermiddagen att jag bara vill sätta mej och gråta fast att jag ser hur besviken hon blir. Men vi myser väldigt mycket i soffan. Hon kommer mer än gärna och myser, pussas och kramas och säger att hon älskar oss. Både mej och Robbin. Va hade vi gjort utan dej. Om några veckor kommer en solstråle till som gör livet värt att leva. Barn måste vara meningen med livet.
Igår på mvc va de "fortfarande" en tös om man ska gå på hjärtljuden. Men aldrig kan man vara hundra procent säkert. På tal om de har jag hittat en fantastisk vagn men känns konstigt att köpa en rosa vagn när det kan va en pojk. Visst att färgen inte gör något ang kön men vi får se.
Bebisen har sjunkit ner och snart fixerat sig. I ren panik sa jag: nej, inte nu!
Ne, lite till får hon gärna vänta trots att vi saknar en liten här hemma självklart! Men i vecka 33 känns så där. Hon får gärna komma ut i vecka 37 då hon är färdig bakad. Gärna inte komma sent som sin syster.
Det vet jag inte om jag orkar ärligt talat!
50 dagar kvar om hon väntar tiden ut! Här kommer en bild på vagnen också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar