Ingen rubrik

Att må bra på dagarna och som ett slag i ansiktet är allt tillbaka. Varje känsla. Att känna att jag är så trött psyiskt att jag är förstelnad. Trött. Att känna sig hopplös. Mindre värd. Fast att jag vet att det inte är så. 

Från en sak till en annan. 

Att be om sanningen. Att jag ens tar mej mod och frågar om sanningen för att jag någon gång ska klara av att släppa allt helt. Nu efter sju månader va jag redo att få ett slut och veta allt. Tänketiden som blir gör mej osäker. Men jag förstår. Jag är inte dum. För nu känns de inte som hormonerna. 

Men va ved jag? Vem är jag? Vad är jag värd?

Det känns som att jorden försvinner under mina fötter.