Måndag- första dagen efter sjukstugan

Tillbaka till livet och verkligheten efter två veckor nästan. PMS, unge som inte äter och sover på dagarna och en annan som inte sover på nätterna. Vet inte ens vad jag ska säga förutom att jag just nu känner som världens sämsta mamma. Fast att det inte är så. Att de är hormonerna som sätter hela huvudet i rullning- i tankar. Att man inte kan tänka ihjäl sig. 

Att bli sur för saker för att andra inte förstår va jag tänker. Det är inte lätt att göra "rätt" i med att jag inte ens har sagt vad jag vill. Snälla döda hormonerna. När jag är klar med alla ungar skulle jag lätt operera bort livmodern och hela skiten. Så här ska jag leva resten av mitt liv. Något måste det ju finnas att göra åt det? Jag kan inte vara sur för mej själv heller. Utan det går ut över precis alla i min närhet.